Hoppfull, och det känns livsfarligt

18 februari

Helt galen är jag. Magen en endaste knut. Darrar i  utandningarna. Sjukt. Fattar inte varför jag funkar på det här sättet, men det måste väl ha att göra med min brist på upplevelser, det räcker med så lite för att få mig kär.

Inget vettigt idag. Skulle plugga. Lyssnade på skivor. Spelade gitarr. Tog en promenad. Läste ut en bok. Varit på feministträffen också, tre timmars analyserande av en rfsu-text om analsex... Jag var mycket tyst. Fast det var rätt kul ändå. Sen pratade jag lite om det här att jag inte säger så mycket, och varför, och det kändes väldigt bra.

Men denna skit jag har i mig nu då! Vet inte vad jag tycker om den, det känns jobbigt förstås, samtidigt kul. Men det är med blandade känslor det blir måndag imorgon. Jag vet inte om jag vill det. Jag vill det ifall det blir en bra dag, och jag kan hålla mig i styr, ifall jag lyckas snacka med honom och så. Jag vill det inte ifall det kommer att kännas trist och kört, för då kör det ner mig i skorna, det vet jag.

Det är det som jag är så rädd för. Jag är hoppfull och det känns livsfarligt, känns som att ifall det inte blir nåt nu, när kan det då någonsin bli nåt? Då kommer jag att tappa hoppet helt. Då kommer ingen nånsin att bli kär i mig, kommer jag att tro. Risken att jag är deppig imorgon kväll är antagligen stor. Därför gruvar jag mig. Och så undrar jag hur mitt beteende ska kunna bli rationellt när jag är ett sånt här nervvrak.