att spela den där refrängen igen

16 februari

Började på en låt så småningom under gårdagskvällen och det gav mig lite självförtroende tillbaka. Så härligt det är med musik ändå. Att gå tillbaka till sin gitarr, spela den där refrängen igen, ytterligare nåt som kommit ut ur en som om man vore outtömlig.

Vad jag skulle vilja prata med Tom om det här. Vad jag skulle vilja att vi råkade bli själva nånstans i ett par timmar. Fast sånt råkar inte hända. Men kanske att om jag får känna mig fram lite mer, ifall det då känns okej, att jag ber honom fika med mig. Jag skulle bli stolt om jag vågade nåt sånt.

På översättningsteorin satt vi bara och väntade, sen visade läraren sig vara sjuk. Jag satt i datasalen och hade panik i flera timmar. Min uppsats blir nåt skit. Men alla verkar ju dela paniken i alla fall.

Sen gick jag hem, käkade, och så for jag till Ilse, där vi såg på en halvdan film om Hemingways krigskärlek. Bara jag, Bella, Åsa och Glenn. Inte så sent. Möttes av oerhörd alkoholstank i trapphuset hemma. Bernhard har haft fest. Rätt skönt att va borta då. Är trött nu, faktiskt.

Undrar också över varför jag ska bli förälskad INNAN jag lärt känna en person och märkt om nåt gensvar finns. Allt skulle gå lättare om de väntade lite, de här dumma känslorna. Men jag funkar visst inte så. Nog för att jag tänker alldeles för mycket.