Och antingen tror jag fel, eller också inte

13 februari

Sjungande iväg efter frukosten. Det är ett sånt bra harmonimått, graden av sjungandefrekvens. Vid bra humör kan jag inte låta bli. Mår jag sämre förblir jag tyst. Det är inget jag rår över.

Men solen sken idag. Först. Sen krånglade all skit i datasalen, och jag ägnade massor av onödig tid åt simpelt ÄG-tjafs. Kollade lite på mickar på internet också. Sen blev jag hungrig och gick hem. Känt mig lite ensam, handlat, käkat. Pratat med David, vi ska luncha på tisdag. Så vuxet det låter. Pratade snabbt med pappa som sa att min porta var en sån som han drömt om på 80-talet, då kostade den 12000. Nog ett bra köp i alla fall. Är lite less över datorn. Frågade Rafael, men han visste inte nåt "windows är inte min grej", och han ska bli dataingenjör? Äsch, inte ens chalmerister kan väl allt.

Annars då? Går väl och längtar efter att kunna erkänna mig vara förälskad. Men eftersom jag är helt säker på att bli det så snart jag bara pratat lite mer med honom så är jag väl det kanske redan... lite. Uppvisar en del symptom på det. Men inte alla. För det vore löjligt. Kan omöjligt vara nåt mer än lite intresserad, ännu. Men ägnar tid åt scenarion förstås, bra och dåliga, allt eftersom mina tillfälliga sinnesstämningar.

Kommer väl snart att märka om det finns nån chans att han är/blir intresserad. Hur hårt ska jag gå på då? Skräckscenariot: Han står och pratar med grabbarna, de säger "ja vi vet ju vem som är tänd på dig, det har man ju märkt" och han ler generat och säger att det börjar bli lite jobbigt... Hon kommer, ställer sig och pratar med honom. Han svarar glatt förstås, för det är sån han är, men önskar henne bara därifrån...

Så tänker jag ibland. Andra gånger tänker jag på hur jag inbillat mig honom skina upp lite mot mig. Hur jag gick och hade på känn, under hösten, att fick vi chansen att snacka så skulle han vilja det.

Det är så avgörande, hans agerande nästa gång vi pratas vid. Efter vad jag tror- är det så att han då är öppen och pratglad, då är det kanske bara att köra vidare... Kanske ska man i alla fall ta det lugnt med det rena omisskännliga flörtandet, för att lättare kunna bara snacka in mig... Här smider man planer. När jag är positiv, då tänker jag att det är första gången nu, som jag tror mig kunna få en kille jag är intresserad av. Och antingen tror jag fel, eller också inte.

Avslutade dagen med att baka en chokladkaka, som blev rätt missformad och så, men god. Skönt att va själv i köket, stöka och lyssna på blandband.

Åh vad jag behöver en urladdning! Tror att jag nu går och är kär i bara tanken på riktig förälskelse. Men skulle jag palla nåt sånt? Jag skulle smälla av, explodera, få hysteriska atacker. Så skönt det vore.