Helt enligt de där förbjudna planerna, utom på en punkt

6 februari

Näe, inte blev det väl värsta sortens ångestbakissöndag, men ändå en liten jobbig tomhetskänsla. Hur mycket man än försöker att inte förvänta sig saker gör man det ändå på nåt omedvetet plan. Och så går allt helt enligt de där förbjudna planerna, utom på en punkt. Inget händer.

Tidigare igår när jag och Kalle tog en morgonpromenad, for in och såg på film, fikade... kände jag att kanske ändå att det vänt lite, att det skulle bli kul att sticka på popklubb med mina kompisar, kanske hitta nåt ragg om man har tur... (jag har tyvärr haft lite tendens att inte tycka nåt annat än han känns intressant nu senaste dagarna, så långt trodde jag inte det skulle gå). Men där på stället kändes det ju bara helt skitbra att vara nära honom, som vanligt.

Men det går aldrig över en viss gräns. Det känns inte laddat i de lägen det borde, det är aldrig som att det kanske kommer moment när vi väntar/funderar på att ta ett initiativ. Ändå alltid denna tomhetskänsla efteråt. För att lägena egentligen är perfekta. Man har inga bättre att vänta på, därför är det bara att inse hopplösheten.

Hm, behöver jag göra nåt åt det här ändå, borde jag det? Men med vilken jävla utgångspunkt? Vad är det jag vill ha sagt? Vad skulle det ge?