Hon var en surig häxa

24 februari

Jobbat hos både Malena och Gerd. Det var ett helvete hos Malena först, hon var en surig häxa, så grinig över att behöva säga vad jag skulle göra, var saker fanns och om jag gjorde nåt fel... Men i slutet av dagen hade jag kommit på hur hon fungerade. Man får släppa all sin stolthet, säga skrattande "oj vad tokig jag är och DU vet så bra", då skiner hon som en sol. Viktigast idag var visst att jag skulle hälsa min pappa att man inte får köra bil onykter. När man är kompis har hon faktiskt ett väldigt smittande leende. Jag gick nöjd hem.

Det har varit matlag, sen har jag och Rut sett på film "Bromberchen", den var bra. Vilka sjukliga effektivitetsproblem jag har, och det beror inte BARA på Kalle, utan även Rut, promenadtvång och allmän seghet. Men mycket är det Kalle, måste jag väl inse. Typ imorgon, tänkte jag först att jag lär inte hinna ett skit före repet. Så kom jag på att han jobbar, och då vet jag att allt går så mycket fortare, jag är fri att greja med vad jag känner för i stället för att skönt slow motion-hänga i köket hela förmiddan. Den kräks jag nog lite på, denna insikt. Eller mycket.

Min ovana att läsa dagbok från ett halvår - ett år - två år tillbaks, har fört in mig på de där första Kristianraggningsveckorna. Det känns igen så mycket nu. Jag har verkligen varit med om exakt det här förut, förutom att det är så mycket segare nu, och förmodligen inte kommer att leda till nåt. Men annars är det kanske rätt så samma läge. En stark känsla av att det är nåt, men funderingar på om det ändå bara är bekräftelsebehov, osäkerhet pga att det aldrig varit några laddade på gång-ögonblick trots läge , och jag vill väl inte ens det här? Och tvärsäker på att nåt initiativ från hans sida kommer inte. Men det är värre nu. Ännu dummare.