Mycket fokus på det otäcka scenariot

15 februari

Möte. Sen gick jag och Kalle en snöpromenad, upp vid skidbacken. Repade.

Sen ikväll hade vi sagt att vi skulle åka pulka, men ingen ville, inte ens Kalle. Han ville imorgon i stället, när han inte ska upp så tidigt. Jag är så störd som blir less över det där, och direkt negativ, "nu måste jag lägga ner och gilla honom så här, han prioriterar ju inte mig"...
Men att tänka sådär "hjälper" i alla fall, det känns trist och surt, och avkänslat. Hur länge då? antagligen tills nästa gång jag märker hur mycket han gillar mig, och det dröjer ju sällan så länge.

När jag tänker på min och Kalles kompisrelation och framtiden är det väldigt mycket fokus på det otäcka scenariot. Han träffar en tjej, har plötsligt en söt, gosig och rolig flickvän som han hänger med så gott som varje dag, och även om vi fortsätter hänga så blir det ju aldrig riktigt samma igen. Jag blir en vanlig kompis, som jag var för ett år sen typ... Hur klarar man det? Jag skulle ju inte ens ha rätt att känna det jobbigt, folk skulle bara skratta åt det, trots att det för mig skulle kännas som nåt slags dumpning. Jag hatar att eventuellt ha nåt sånt där framför mig.

Men har tänkt lite på vad som egentligen vore värst i det läget. Att gå oviss om ifall det faktiskt kunnat bli nåt ifall jag tagit tag idet... Gå och fundera, ångra... Eller att veta att jag försökte ju i alla fall. Det skulle innebära en mer jobbighet i och med att min dumpadkänsla skulle bli mer officiell, han skulle veta.

Fast egentligen handlar det inte om att bekänna, det handlar om att uttala. Han vet redan. Så vore det så farligt att ta upp det? Ja. Livsfarligt.