Brukar nånsin snack göra saker dåliga?

21 februari

Idag var det möte med Hannah. Sen velade jag över om jag skulle slappa eller lätta på "aldrig tid med kompisar"-samvetet. Anine ville ses, och det var ju sjysst. Först gick jag runt Utbyberget. Hängde hos Anine, snackade lite och så. Sen gick vi hem till mig och gjorde käk. Jag och Rut såg på film senare, rätt seg.

Bjöd Kalle på rester när han kom hem. Sen frågade Håkan om han fick ta... och visst, klart han fick, men jag blir ändå lite less. Finns kanske en anledning till att jag bjuder just Kalle (fruktsalladen med chokladsås i förmiddags, äppelsaften, rödvinet igår, kiwisarna, alla andra otaliga gånger han bjudit på käk). Jag bjuder ofta Håkan, men minns knappt en gång jag fått nåt av honom. Barnsligt att vara sur över det, jag vet, men känns trist bara.

Det var sjysst att prata av sig en aning med Anine. Hon har det dock jobbigare än mig tror jag. Jag har det väl inte jobbigt alls, knappt. "Att hålla på och vara barnslig och hitta på knäppa lekgrejer är typiskt när man är i en nykär relation, det där är positivt" babblar Anine. Men man kan ju välja att se det som att vi har en syskonrelation också.

Hur som helst tänker jag mer och mer nu på om jag skulle kunna prata om det, funderar på vad jag skulle säga, hur jobbigt det skulle kunna bli? Min nyfikna del vill, men min livrädda del vinner och säger att det är bäst att fortsätta så här, med vänskapligt sjysst häng utan att låta nåt rensa luften. Men vad skulle hända? Vore det verkligen så katastrofalt omöjligt att fortsätta ha en sjysst kompisrelation efter ett snack? Brukar nånsin snack göra saker dåliga?

Nu är det för övrigt ett halvår sen jag i min dagbok nämnde "senaste dagarnas lilla aning av nåt slags connection som inte funnits innan". Skulle aldrig slå på sändaren, skrev jag också. SUCK. Sex månaders skit, hur kan man hålla på så här?