En sida på ett kassettband

1 december

"Plockar du av bordet och sköljer av tallrikarna" säger Mamma.
"okej rå", mumlar jag lite halvsurt, som alltid vid ett så kul erbjudande som att röja i köket.
Men jag kommer på en sak.
Musik.
Det kan nog få mig att stå ut.
Pappa lyssnar alltid på musik när han är i köket. Dålig musik. Sånt jag inte kan fatta att han tycker är bra.
Men jag, jag har min musik.
fIREHOSE.
En sida på ett kassettband. Det är det enda som är min musik. Det enda jag njuter av. Det enda jag kallar bra musik. Det enda som är MIN!
Trycker ner knappen. Inget händer. Just ja, kanske bäst att slå på power först. Men då kommer radion att köra igång. Åh jävlar, jag hade rätt, usch, fort bort med den. ÄNTLIGEN spolas bandet tillbaka, surrar på, medan jag börjar plocka av bordet.
Klick.
Färdigsurrat äntligen.
Trycker ner PLAY och det kör igång. Vet precis hur det kommer att låta, kan musiken i huvet. Den sköljer över mig och låter precis lika skön som alla andra gånger jag njutit. Det här är åttonde gången jag hör just den här låten... Det finns nog bara jag som exakt vet hur många gånger jag hört nåt, vet exakta tidpunkterna. Först på väg till, och på väg hem från Stockholm, sen 3 gånger när jag stod i cafeterian, och så när jag försökte plugga på tyskaprovet 2 ggr. HEY, var det alltså bara för en vecka sen? Och jag som längtat efter tonerna...
När Brave captain är slut kommer låten som inte är överdrivet bra, tyckte jag förut, men sist jag hörde den var den bra, men inte super...
Näe.
Omöjligt, den låten kan det inte vara, den här är ju bra. En av de skönaste tror jag. Nu kommer nästa... SUVERÄN!
Det finns ingen favorit.
Alla är BRA!
Alla har nån liten grej som är så himla skön. Allt är bra!
Klar med köket nu. Skruvar upp volymen på bandspelaren så det ska höras in i mitt rum, och går och lägger mig för att plugga. Det är en tidningsartikel om ångest som jag ska läsa. Jag VET att det inte kommer att gå. Det känner jag på mig. Det gick ju inte sist jag försökte heller...
Jag njuter av musiken, det är bara det att det tar visst en minut att läsa en rad. Eller läser ett helt stycke, men det är mina ögon som läst, medan örona och hjärnan var inställda på nåt helt annat. Måste börja om igen.
När rysarpartierna kommer in, då spänns jag bara i hela kroppen, och tar in, tar in, tar in, tar djupa andetag av musiken, formar öronen till dammsugare och suger, totalt koncentrerad. Men hur blir det med SO-jobbet? Nej det går inte.
Fattar bara inte hur musik kan vara avkopplande att läsa läxor till. Det går inte med fIREHOSE i alla fall. Det är för bra. Det är så oerhört bra, varje låt.
När bandet är slut spolar jag tillbaka och lyssnar igen. Det är ännu bättre än sist jag hörde det.

Och den här halvtimmen, den enda lilla musik som är min, den kommer jag att spela tills jag spyr på den, det finns inget bättre.
Det finns inget bättre än en ovanlig okänd grupp som heter fIREHOSE.
Skulle nån kompis be att få höra bandet, då skulle jag flina och säga att jag skulle flyga i luften av häpenhet om de sa att det var bra. För det skulle jag. Men de kan väl inte hjälpa att de har så dålig musiksmak.
Och jag är bara glad för det. Glad att alla andra tar efter varann och lyssnar på samma äckliga pisspopulära techno. Den får de ha för sig själv.

Uscha vad jag kommer att trilla av. På lördag. Eller söndag. Eller jullovet. Jag kan inte bli skötare på nån häst, det är mot naturlagarna. Alltså kommer det att gå åt skogen nu när jag fått en chans. Precis som med Bistro, som stack genom skogen med mig. Visst, denna häst är mindre, men hon var visst lite busig, nog ska hon kunna få av mig om hon skulle vilja. Hon brukade bocka.
Inte ska jag vara nervös för att rida en liten D-ponny. Men det är jag. Det kan aldrig gå. För skulle det gå så skulle det innebära att jag fick fortsätta rida henne, köpa en moppe och åka dit ofta, bli skötare på henne.
Och det vore för bra. Inget att hoppas på.