fruktansvärt kul att dansa

31 augusti

Dagssoundtrack: Atom eyes / Guided by voices

Vaknade sent, förkyld och trött. Jag och Maria såg på tv och hade det slöigt. Min stereo är mysig.
Dagens klapp: stereon
Dagens rapp: huvudvärk

Igår var det gymnasiefest, och jag och Maria var där. Rätt kul, men inte som förra. Och hade ingen att spana på. Det är fruktansvärt kul att dansa. I början igår var både jag och Maria helt ställda, men sen när jag kommit igång var det lugnt. När jag kan släppa loss gör jag det ordentlig, hela jag blir alldeles lös, sladdrig och flummig, Maria säger att jag ser jättekul ut, men jag gillar mitt sätt att dansa. Det är skönt. Jag vet i alla fall att jag inte är stel utan överdriven åt andra hållet, och det är bättre. Maria kör oklanderligt och lugnt, men det ser trist ut.

Det är bra skåp jag har fått. Jag och Åsa brukar kila över till varann och prata lite då och då. Som i fredags, jag hade lång, bläig, ensam håltimme, då slutade Åsa, satte sig på en bänk, och jag satte mig där och snackade. Så småningom kom nästan halva hennes klass och satte sig där och Paul kom och ställde sig och pratade schema med Åsa. Jag var dödligt nervös såklart, visste inte var jag skulle titta. Men sen så gick han. Många estetkillar kvar. Började prata med Åsa om vad sugen jag var på att spela trummor, och om att vi borde bilda ett band, och att jag längtade efter speltid på musikskolan. Tyvärr verkade ingen annan än Åsa höra mig, men det går fler tåg. Det är ite coolt att va tjejtrummis, så nog lystrar en estetkille till... kanske.
Nu låter det som om jag bara är med Åsa för att smått nästla mig in och tro att man blir någon. Så är det inte. Åsa är jättesjysst, ingen lätt person, inte okomplicerad, men det är ju inte jag heller, så vi passar väl ihop. Hom är lätt att snacka med, och vi har ju häst och musikintressen på olika sätt. Så det är klart att jag är med henne för att jag gillar henne, inte för att jag råkar tycka att hennes klasskompis är en ganska speciell kille. Men det är ändå kul att få chans att se Paul på lite närmare håll, uppfatta honom.
Jag är inte kär. Aldrig upprymd och aldrig ögonhungrig. Men jag sneglar på Paul, och nervösar mig, och tycker att han är rätt söt.
Han har väl aldrig fått mig att rodna? Inte vad jag minns. Men igår när han stod och snackade med Åsa, då hettade det rätt rejält, just för att jag var lite rädd för att rodna. Hoppas det inte upprepas.

Trummorna kommer hem förresten. För gott, säger Nils. Litar inte på det, men kul i alla fall. Jag blir trummis igen.

VAD?
Jag är inte kär nu.
Jag tänker inte på någon dygnet runt.
Jag slår inte upp någon bild i skolkatalogen
Jag sörjer inte över lunchraster utan span
Men jag kikar då och då över mitt skåp
Vad är det med honom?
Något.