Mitt intresse för musikkillar

21 maj

Gjorde klart historian (om islandshästar). Gick igenom inför ryskaprov och sådär. Åkte hem, och pluggade såklart inte ett skit när jag borde.

Han säger ett glatt "tjenare" när jag går förbi honom i korridoren på väg ut till bussen, och för femtielvte gången irriterar det mig att denne genomtrevliga och gulliga kille inte är oupptagen.
Mitt intresse för musikkillar har börjat klinga av sen jag råkat på alltför många trista typer på musikgården. Men det finns ett enda undantag, en hypersjysst kille som råkar heta Jens Korsgren. Han är den enda som överhuvudtaget hejar, och kan konsten att säga saker i trevlig ton i stället för att drygt sticka in skallen och behandla en som luft. I värsta fall kan man bli utkörd av dom där nördarna för att man inte råkar vara estet... Men Jens är killen som men orolig blick säger "Va? Körde dom ut er?" och ser ut att skämmas över sina vänner. Jag gillar killen skarpt. Enligt det jag sett av honom är han så perfekt så det är skrattretande. Snäll och trevlig, precis lagom framåt utan att bli det minsta dryg. Sen är han musiker också, svinbra trummis, språkintresserad, läser ryska som jag, och som om det inte vore nog är han dessutom väldigt charmig till utseendet, sådär söt, och lång och smal.
Enda haken har jag redan talat om, han är upptagen.
Livet är för hårt ibland.