15 augusti

Idag så upptäckte jag nåt.

He´s back.

Den där jäveln som jag inte ens vill skriva förkortningen för.
Inte glad över det. Jag mår dåligt av han. Eller snarare av mig själv.

När jag stod i köket, såg han åka förbi, hajade jag väldigt till. På en femtedels sekund sköljde gamla minnen och känslor över mig. Och sen - Åh nej.
När ska jag få sluta med att överhuvudtaget fundera på den där? När ska jag få sluta med de här plågsamma skamtankarna eller vad man ska kalla det? För hur kunde jag???? Hur kunde jag???

Men jag hittar lite tröst i en sak i alla fall, den där andra, han jag skrev om igår. Men han kommer jag heller aldrig att få. Fast det är inte vad jag vill. Jag känner inte starkt för han alls. Men ändå något. Och även om jag inte skulle tala om det för nån så skäms jag inte ett skit för mig själv, så som det var med ......han.....
Och det är så himla skönt. Varför skulle jag skämmas? Det är fullt normalt. Jag tror inte många blivit kär i han, men det skulle va fullt normalt att va det. Och eftersom han varken är snygg eller har en häftig stil eller nåt, så vet man att det ät "på riktigt". Men varför vill jag inte säga det till nån när jag nu inte skäms ett dugg? Jo:
1. Jag är inte kär i han. Det är bara litelitegrann jag känner.
2. Alla känner ju han så jäkla bra...