2 maj

Ett tag sen jag skrev i vardagsdagboken:
Idag var det innebandyturnering som Håkan glömt bort, så vi hade ingen sal. En del badade, andra styrketränade, jag och Åsa gick på "promenad" i stället. Det blev lång lunch, spelade TP, jag vann. Sen var det matte, fick tillbaks prov. Jag hade 21,5 av 22. Det hade två andra också. SO sen, om arbetslivet, tråkigt. Åkte och red, hoppade småhinder med Ayla. Sett skitmycket tranor i år.

Idag måste jag bara namnge han, kan inte låta bli, jag menar, den här boken är väl redan så hemlig som den kan bli.

MARTIN!

Det är hans namn. Jag vet inte så mycket mer om honom än så. Jag vet hur han ser ut, var han bor, och att han har urbra sångröst. Han är enligt brorsan "en jävligt blyg kille" och han tycker det är "kyligt" att jag har Firehose som favoritband. Enligt brorsan. Ja, inte har jag frågat han, men du vet, jag är en så kallad uppsnappare när något verkligen intresserar mig.
Jag kan erkänna för andra att jag tycker han är ursnygg, det kan jag göra. Men att jag är "kär" i han, det är för barnsligt. Jag har ju aldrig pratat med honom, knappt träffat honom, mest sett han på video. Men som Åsa sa, det är nog vårkänslorna. Hon gillar skådespelare, "tv-gubbar" i brist på andra snygga. Det gör inte jag ändå, jag ska ha lite kortare avstånd till dom. Självklart skulle jag inte börja känna så här om jag visste att jag aldrig skulle få träffa honom. Det är självklart. Jag hoppas han kommer hit nån gång. Det måste han! Det är det jag går och hoppas på, inte att brorsan ska släpa hem en ny video från en spelning med deras band.
I förrgår ringde telefonen. Pappa svarade, och det var han. Jag bannade mig själv att JAG inte svarade. Hur knäpp får man va? Svar: Hur knäpp som helst bara man håller det hemligt. Det är hårt. Sen ringde telefonen igår, jag tänkte "nu ska jag svara, annars dör jag om det är han" men det var det inte såklart.
Jag börjar bli så knäpp, och jag vet att jag skäms ihjäl mig för det här om ett tag, men skit i det nu! Jag behöver lite tankar att trilla bort i, de kommer lägligt, för jag vore ju spänd som en stålfjäder annars, då skulle jag bara gå och nervösa mig över min blivande häst. Det är det tankarna på Martin är till för, ett lugnande medel. Fast så värst lugnande vet jag inte...

Mötte postmannen idag. Brydde mig inte så värst, men han lyfte handen lite slött, på det viset att jag skulle känt igen han på 100 meters avstånd. Men jag brydde mig inte. Jag är fri! Men till vilket pris?

Nu är det annorlunda, för jag ville absolut inte att PM skulle bli min. Det är tyngre, hårdare nu.