Det fastnar så lätt stämning i musik

16 juni

Dagssoundtrack:Blowing it / Dinosaur jr

Vanlig tidning. Sen blev det skivlyssning igen, lite solning, och skrivit några brev. En väldigt normal dag.
Dagens klapp: Paul och Hans
Dagens rapp: mina fräknar

Frivillig försättning i Paultillstånd.
Det blir så. När man lyssnar på en viss musik under en ganska kort period och sen inte hör den musiken mer, då blir den enormt förknippad med just den där perioden, och nu råkar det vara så att jag lyssnade på ett kassettband med Dinosaur jrs Green Mind ochWithout a sound väldigt mycket i december förra året, det vill säga under min värsta Paul-period.
Nu sitter jag här och lyssnar på Yeah right och känner mig som om jag sitter i en buss på väg hem från skolan en onsdagseftermiddag och är jätteglad fastän jag just fått jullov.
"Outta hand", lugnt lycklig mellan mina freestylesnäckor. Vemodigt lycklig. Hur kan livet vara så härligt... Det ska i alla fall inte vara länge, jag njuter nu, tänker jag där på mitt bussäte.
"Grab it" Får in en annan tidpunkt i skallen. När? Jag är i alla fall lite less... och väldigt kär. "Even you", fortfarande less och kär. "Mindglow". Paul. Det är det enda låten säger. "Get out of this". Paul. "On the brink" Jag är ganska glad och ganska kär. "Seemed like the thing to do". Ligger i min säng och tänker på Paul, kvidande, längtande, som låten. Åh vad jag vill ha honom. Men tyvärr... "Over your shoulder" Han ser mig inte. Han ser mig aldrig. Vemod. "The wagon" You won´t see me, ringing the doorbell in your mind, but it´s locked from the outside. You don´t live there anyway, but I´ll knock on here all day. Han ser mig inte. Han ser mig aldrig. Men det är mer konstaterande än sorgset. "Puke+cry" Får in en bild av mig gående i en korridor, spanande efter Paul, kär. En annan bild, cyklande en söndagsmorgon bara tänkande på en sak. "Blowing it" och "I live for that look": Sitter i cafeterian, känner hur min macka smakar, jag kollar ut, ser på Paul, hur han tar på sig sin jacka, jag är innesluten i min värld av freestylen, jag är deprimerad, jag njuter inte av att se honom. Det är ett så exakt ögonblick, jag riktigt känner hur jag sitter där. Hey, get out of my mind tänker jag enhetligt med låten. Den där låten lär aldrig bli nåt annat än tisdag den 18 dec klockan 14.20.
Ett antal låtar med bara lite lagom Paulstämning, sen kommer "Muck" som är så totalt jätte-Paul att jag tappar andan. Varken glad eller ledsen, bara kär, uppfylld och spanande.
Men Paul är inte den enda som tilldelats ett eget kassettband. Vi har ju Red house painters, som varit på sundsvallssemester sen påsklovet, nu har jag rotat fram det ur en av brorsans kassar, och ska njuta av det om ett tag, förflytta mig till en fredagseftermiddag i cafeterian, inspanande en kortspelande gröntröja. För det är Hans kassettband, även om första låten råkar vara Pauls.
Knepigt med musik. Det fastnar så lätt stämning i den.

Räckte nästan med bara Mistress. Den låten. Oj. Jag älskar den. På plats i cafeterian igen, lika verkligt som då, hans ögon mötande mina igen. Det VAR ljuvligt. Det ÄR ljuvligt att önska sig tillbaka i tiden med hjälp av en enda liten Red house painters låt. "The light colour in this room, the sunshine slipping in" Det måste vara cafeterian det syftas på. Ljus och varm. Halvfull med folk. Han vid ett bord, vänd åt rätt håll. Jag vid ett bord en liten bit bort, kollande åt hans håll. Och det kändes som ögonkontakt. Jag kände så då. Numera tror jag inte på det, men jag gjorde det DÅ och det är väl det som räknas, egentligen.