Första veckorna som är värst

16 januari

Sov länge, det var ju lika bra. Kunde surt konstatera att de inte kom iväg förrän efter tolv, så min dag blev ännu mer förskjuten. Jag tänkte på ett snällt sätt säga att det vore bra om de kom tillbaka så fort som möjligt,  men jag sken väl igenom så det lät surt. Så pappan blev sur, han ville inte höra mig säga såna saker. Men de for iväg, så jag pratade med honom sen i stället, lugnt och stillsamt. Han förklarade att jag måste vara villig att offra mig i vissa lägen, men okej, det skulle bli meddelat mer i förväg nästa gång.

Sen var det visst en massa fel jag gjort. Inte slängt gammal mat i kylen, och inte bytt halvfulla papperskorgar, strukit hans skjortor för dåligt, plus andra saker som det blir genomgång på imorgon. Men visst, de förstår ju att jag inte har nån vana sen förut av hushållstjafs (och speciellt inte just deras hushållstjafs). Men vad jag kan bli sur på är att man, trots att man jobbar och ska ta ansvar som att man är deras anställd så blir man inte så seriöst behandlad, utan man ska finnas till, gå med på alla förseningar och extragrejer utan minsta pip. Men att va 19 år och jobba utomlands, det ÄR helt enkelt utnyttjande. Jag måste se till fördelarna i stället. Gratis käk, fri bostad, skulle jag ha ett annat jobb med bättre betalt skulle jag ändå få betala för att leva. Och när jag får kompisar, om jag får några, kan jag komma ifrån mera, och ha lite kul. Och när det här jobbiga hemlängtan som kommer och går blir alltmer sällsynt kommer kanske tillvaron att bli dräglig. För en halv vecka sen var den det. Idag har jag en typisk jobbig hemlängtansdag.

Det är så knäppt. Jag drömmer om olika personer som jag längtar efter, och sen i vaket tillstånd kan jag inte tänka på drömmen utan att bli tårögd. Jag känner mig inte ett uns mindre utlämnad och ensam här än på hästgården, fast jag vet att allt var mycket tyngre där. Kanske går jag igenom nån slags snabbkris nu, medan jag i Marchegg hade den mer utdragen. Hoppas det. För det vore ju sjukt om jag skulle bli mindre och mindre...

For på stan sen i alla fall, till "Ton um ton". Det blev ett par beg.-skivor, Idaho och Tarnation. Tarnation skulle jag ha lyssnat på innan, jag har ju bara läst om dom förut. De låter som Cowboy junkies. Halvokej. Kanske skickar den till pappa. Idaho var normal, ok. Värd sina 100 shilling. For till Svenska kyrkan sen. Ett gäng au-pairer, 5 stycken, satt och snackade. Jag tvingade mig själv att börja prata med dem, och de var jättetrevliga. De sa att det alltid är första veckorna som är värst, då blir man så sur på allt, men sen glider man in i rutinerna, och allt går av sig själv, och man slipper kommentarer. Man blir ju inte direkt kompisar av att prata i 10 minuter, men det kändes skönt att se att jag i alla fall grejade att ta lite första kontakt. Verpiss dich, Harriet. Hemma har jag bara varit på rummet. Ensambehov.