"Egentligen vill man ju känna också"

9 april

Städade och höll igång som vanligt. Sen käkade jag och sådär. Emir är inte klok. Okej, han får tycka att jag är attraktiv om han vill, men han behöver inte säga det till mig, säga 10 gånger att han gillar min tighta tröja som visar formerna bra. Han slog sig ner när jag åt, och fortsatte snacket. "How old do you think i am? What would you think if you met a guy like me, am i your type?  Jag blev ställd och visste inte vad jag skulle svara. Han sa att om man gillar en person är det viktigt att man säger det, för det är viktigt att få höra det. Ibland trodde han att jag inte gillade honom eftersom jag sällan verkade vilja prata med honom. Kvicktänkt man. Jag sa att jag inte ogillade honom, fast det var en lögn. Fick beröm för min tröja igen, och så sa han att jag skulle passa mig för egentligen vill man ju känna också. Så var han nyfiken på det där med "svenska tjejer" och sexuella relationer... Och sa att det är nog många killar som skulle vilja göra "you know what" med mig. När jag skulle gå sa han att det var trevligt att prata med mig, att vi snackat på ett annat sätt än som arbetsgivare och underordnad. Och sen i juli när jag slutat här kanske han skulle kunna få känna lite till och med? Nej då, han skojade bara, det förstod jag väl?

Att man skulle råka på nåt sånt här med var ju typiskt. Men jag får se... Jag säger ifrån om han fortsätter. Men jobbigt känns det ju, jag vill vara kvar här och det kan bli svårt om han är sådär.

Åkte in till stan och dödade tid, sen träffades vi några vid nio, och gick på Merry monk. Det var jättetrevligt. Karoline funderade på om hon skulle ta sitt sista tåg eller vara ute tills morgonen, men hon kände för att bli full ikväll för det var så längesen, och jag sa "då super vi oss fulla ikväll då" på skämt, fast det blev ju så. Jag och Karoline var snabba på ölen, de andra tog det lugnt. Så småningom var det bara jag och Karoline kvar när de andra tog sista u-bahn. Vi gick ut, Karoline slängde en blick på mig och sa "Du är full som fan" och jag sa "Det går snart över". Kändes lite obekvämt, jag känner inte Karoline så bra. Vi gick till olika ställen och jag bara svansade med, full dum och tråkig. Vi hamnade på ett ställe där Karoline beställde in en massa tequila och bjöd mig. Jag fick luckor i närminnet och fattade trögt. Karoline sjöng en sång som hon gjort på musiken i gymnasiet. Jag försökte också sjunga en låt, men det kom bara ett par rader, sen hade orden försvunnit. Men Karoline sa att det var skitbra. Sen gick vi längs nån bakgata nånstans vid Bermuda dreieck och Karoline var ledsen över nåt, nån hade förolämpat henne inne på stället. Jag fortsatte med mina viljelösa okej, och ville bara hem, och till sist hade tiden gått. Hemma fem. Jag tappade min klocka också, det var den, den levde i två månader.