Om det verkligen är färdigstrulat

7 juni

En förbannad njurdag. Börjar bli nojjig nu, eftersom själva urinvägsgrejen känns bra annars.

Urskön jobbardag. Dock förkastades den nya killen. Han är värsta sportarkillen, och så har han sambo. Jag gick med Carina på förmiddan, vi hade bara Tore, Egon och städ, lugnt och oansträngande. Sen blev det matutkörning med Irene och Mona, och så en massa slöande och fika, och jag blev hemskjutsad, de är för snälla, och jag vill verkligen inte sluta på daggruppen nu, skit också. Hoppas det kan kännas bra med kvällsgruppen också när jag kommit in i det.

Sen har jag väl pluggat mest, och nojjat mig. När Thomas berättade att han skulle gå ut med sin kompis Gabrielle i stället för mig, då blev jag nästan LITE svartsjuk. Bara lite. Jag vill fortfarande inte hans bästa, jag vill att han för alltid ska vara olyckligt förälskad i mig. För det känns trevligt och fint att nån är det.

Fast han är det nog inte längre, men jag vet verkligen inte. För han skulle ju inte säga det om det vore så, han har väl en del stolthet. Han vet också att jag inte skulle vilja träffa honom om han sa att han var kär i mig. Jag undrar ibland om det verkligen är färdigstrulat eller om det finns mer svårhejdad skitstövel kvar i mig.