Är det en lyx att ha det som min bror?

30 juni

Började dagen med att ha så otråkigt och vara så sprängfylld av lust till kreativa saker att jag blev helt stressad. Så satte jag igång med att städa. Och all luft gick ur mig. Har ju gått och väntat på att folk skulle ringa också. Danny har inte ringt. Inte Emelie. Men brorsan i varje fall. Jag har inte gjort nånting, läst, näthängt, försökt spela gitarr, försökt spela gitarr, försökt ta ut melodier felfritt på första försöket, utan att lyckas. Gick på liten promenad, men finns ju ingen skog, och kvavt och klibbigt ute.

Brorsan blir jag ibland deppig av att prata med, för han har ALLTID roligare än mig och gör allt med såna kompisar som jag bara drömmer om att ha, likasinnade som finns där och hänger på... Jag HAR kompisar, men antingen är de lite fel (inte så mycket intressen som liknar mina), för upptagna, eller för tröga för att vilja hänga med på grejer. Och alla är så konstiga att de inte skulle kunna gå ihop med varann.

Så även om jag är nöjd med mitt liv nu - när blir det egentligen som det ska, som jag är värd? Jag är förstås också värd att få uppleva kärlek på riktigt också. Men just nu känns den grejen mindre komplicerad, jag vet att det kommer, men det kommer aldrig att bli det hyperviktigaste i mitt liv, så det andra är en med grundläggande fråga. Är det en lyx att ha det som min bror, och flera andra jag känner? Eller kan det gå att få det så även för loser-mig?

Nu när jag vet att det går att bli kär i mig, är av med oskulden och NÄSTAN kan sägas ha varit tillsammans med nån, känns den grejen rätt lugn. Jag brinner efter känslan att vara kär, men jag måste inte "få" nån, jag måste inte ha nån pojkvän nu.