Inte en chans att nån pojkvän skulle få plats då

8 december

Vad jag ska tänka och hålla på... Att det ska KÄNNAS så rätt hela tiden. Och nu känns det väl rätt visserligen, men då tänker jag framåt. Vill jag ha det så här, verkligen? Vill jag överhuvudtaget ha pojkvän eller är det en nödlösning? Önskar jag inte egentligen att jag skulle bli uppfylld av andra saker än en kille? Musik. Ett band eller två. Fler kompisar, mer politiskt engagemang... kollektivboende, socialt häng, tv... Det är ju SÅ jag vill ha det. Inte en chans att nån pojkvän skulle få plats då. Kanske en dag i veckan eller nåt, men vem skulle gå med på det? Inte Thomas. Thomas som mer än gärna låter sitt liv bli uppfyllt av mig. Som gärna skulle bo ihop med mig. Som aldrig skulle komma på tanken att flytta/åka nånstans utan mig. Rätt så riskrädd och osjälvständig...

Men jag älskar honom, vill inte vara utan honom, tror att jag är mer beroende än vad jag själv fattar. Island kan nog vara ett sätt att komma till klarhet i alla fall. Tycker jag i längden det är skönt att vara själv - då ska jag nog vara det.