Benade upp hela ångesten på papper

5 maj

I morse var det ångest. Men det fattade jag väl först när Emma började fråga hur det var, för att hon såg det på mig. Jag tog en promenad, satt nere vid Lärjeån ett tag och fick ihop läget lite. Gick hem och benade upp hela ångesten på papper. Den hade, förutom sedvanligt "att göra-överhäng" beståndsdelarna "Vill inte att kollektivet ska förändras", "Är för opolitisk", "Framtid?", "Kristianberoende?", "Sommaren?", "Stökigt rum", och "fortsätta rida?".
Men inget är väl ohanterbart egentligen.

Jag gjorde min göteborgska scendebut ikväll när jag och Kristian lirade på Jazzå. Det gick helt okej, men kändes alltför kort. Kul dock, och jag var knappt nervös alls. Vi körde Instrumental, Human being och Pure loneliness.

Gällande Kristian känner jag nu att problemet nog är att jag tänker för mycket. Går där med mitt "Men hur är det EGENTLIGEN?". Men, visst vet jag väl att jag är stark och att jag inte behöver nån Kristian, att det kommer att ordna sig fint även när jag är utan honom? Jag KAN njuta för stunden. Man måste inte överanalysera allt.