Mer än måttligt förvirrad och huvudskakande

30 augusti

Jag hade en riktigt slö dag, men det regnade ju också. Soffsnack, arbetsansökningar, sen lekte jag med låtar - tog ackord från en, rytm från en, och text från en, och blandade. Väldigt kul och onödig sysselsättning. Sen hade vi lite mötesmöte också.

Jag är mer än måttligt förvirrad och huvudskakande över hur läget är just nu, hur jag känner och beter mig, hur långt jag gått i det som självklart bara var små lektankar, hur jag tolkar in grejer så att det känns ännu mer bisarrt. var kommer skiten ifrån? Är det bara för att jag är avslappnad, utan press och krav, och måste jobba upp lite dumheter för att det inte ska bli för tråkigt? Det kan vara ett svar på frågan. Sen finns det ett annat möjligt svar, och det är att det inte bara är mig det handlar om. Går här och tror att det kommit spöken i skallen på mig helt plötsligt från ingenstans - men de kan ju också ha kommit utifrån. Det vore så mycket mer logiskt, att det var han och inte jag som började. Eller nåt. Men även det känns skitsnurrigt i den situation som är nu.

Alltså, det blir väldigt tråkig dagbokstext när man är för stolt för att ens inför sig själv våga erkänna saker i klartext. Men om nån läser min dagbok är jag redan psykfallsförklarad och förnedrad tusen gånger om, så jag kanske ska lägga ner de där försöken och prata ordentligt?

Jag gick alltså upp som vanligt i morse, men lite less fortfarande, och med en ovilja att behöva ramla in i ett frukostkäkande myspar. Men jag slapp. Hängde länge med Rut och Kalle sen. Jag frågade honom "har du blivit bra på att ragga", men fick inte mycket till svar. Men nu kändes det mest bara lättsamt och kul. Sen fortsatte det där typiska omkringhängandet och jag bryr mig inte om att låta bli.
Efter mitt datahäng ut i köket igen, och det som fuckade upp skiten mest av allt idag var en omtänksam ostfri del av hans pizza. "jag tycker om dig Kalle", säger jag, och käkar.

Vad är det jag håller på mig nu då? Jag skulle ju aldrig slå på sändaren sa jag. Sen är det mycket möjligt att det inte är nån fara med det. Om det bara är i mitt huvud skiten bor, då är inte signalerna märkbara för nån annan, och alla vet ju att det är Håkan jag är tänd på. Det är lugnt.

Shit, jag känner på mig att jag rätt vad det är kommer att råkräkas över det här, och vilja ha det otänkt för att jag får sån avsmak för min egen skalle. Men det finns också hela tiden en medvetenhet - det här är inte på riktigt. Jag är mycket mer medveten om det än när jag trodde mig vara kär i Håkan efter den grejen. Då var jag ju ett tag nästan inne på att det kunde bli nåt... Det här ser jag igenom så mycket bättre, men det hjälper inte just nu.