Världens bästa kollektiv och världens bästa band och en stor skog

2 september

En ganska vanlig dag är det väl, jag har som vanligt vaknat 10.10, gått upp efter elva-ekot, frukostsnackat och slöat ett par timmar, kollat internet, fixat ett ärende, och sen dragit ut på promenad mot Gunnilse. När jag gick iväg där kände jag bara att bättre än så här kan det inte bli. Så välmående, avslappnad och skön, så härligt att bo i Bergsjön och vara arbetslös och ha världens bästa kollektiv och världens bästa band och en stor skog. Det är synd att man alltid blir lite nervös av att känna sådär - om inget kan bli bättre kan det bara bli sämre, det står ju aldrig still. Och när man tänkt den tanken är det ju redan lite sämre.

Hade möte, sen fortsatte vi mixa. Blir ju aldrig klar, den skiten. Kalle ringde, han var helt nervös över att alla råkade vara borta - gjorde vi nånting utan honom nånstans? Mm, vi har nog tightat ihop oss en del här nu, som värsta familjen som vill ha koll på varann. Håkan fattas ju dock. Snart kommer det alltså en till att hänga med.

Men näe, det har inte lugnat sig än. Tänker på honom, blir rastlös av att inte hänga med honom, fokuserar... Men jag kan trots det se det för vad det är, helt övertygad om att det inte är på riktigt. Det är skönt med den distansen, som att ha hallucinationer och verkligen veta att det bara är just hallucinationer. Det är nog en prestation egentligen.