Den där självklarheten har blåst bort

2 september

Henrik här nu, och vi segade upp, sen hade jag en soft men ändå lite jobbig sista jobbdag innan ledighet. Såg på tv i typ tre timmar. Handlade med tvillingarna (jag är så kass på att umgås med tonåringar), och sen blev det väl lite standardgrejande. Lugnt.

Träffade på Anine på vägen hem. Sen har jag haft lite vanligt kvällsprat med Rut. Vad jag gillar att bo med henne. Och nu när Kalle är borta några dagar märker jag ju vad jag gillar att bo med honom också. Men jag fattar inte vad som ändrats och hur det blivit så. Jag har ju alltid gillat att bo med Kalle, men han har varit typexemplet på en kille det går att vara bra kompis med och umgås en massa med utan att det finns minsta tillstymmelse till nåt slags laddning över kompisnivån. Det har varit så självklart. Så märker man plötsligt att den där självklarheten har blåst bort. Hur gick det till? Snarare skulle den ju ha blivit större ju tightare vi blev... knepigt.

Ändå finns kallattityden kvar där. Vi lyckas hitta på grejer tillsammans, nappar tveklöst varandras initiativ, men det är ju aldrig "ska vi göra det, du och jag?" utan  det låter "nu så tänkte jag..." "Mhm" och lite senare "jag ska nog faktiskt också det". Jag skulle aldrig kunna säga "åh vad kul att du är hemma igen" så som jag kan säga till Rut eller Jane. Men hur cool och kall och tuff jag än är så längtar jag efter honom nu.