Är det inte bara kär-i-kärleken-syndromet

11 juli

Idag blev väl ganska hattig och tråkig egentligen, men jag är väl lite resfeberaktig nu, inför alla bortaveckorna. Ett skönt bad som vanligt i alla fall, provade olika fåniga simtekniker och försökte märka ut mitten på sjön.

Sen var det kollektivmöte. Mia vill flytta in. Först kände jag mig tveksam, för utan att kunna peka på det har det känts som nåt inte synkar mellan oss, och jag känner mig utanför när hon, Rut och Jane hänger. Men efter ett tag kände jag ändå - okej! Hon kan ju säkert funka fint i huset. Och vi kanske hittar varann.

Snackade med Julie i telefon om Arvika, hon sa nåt om att "jag vill hänga med dig och hitta en massa ragg... fast du får väl inte ragga eller?" Jag sa "Jomen det får jag ju... " fast jag gillade hennes fråga. Senare snackade jag med brorsan. Ulla-Maria och Håkan verkar typ ha blivit ihop i baksätet på deras Kroksjöresa, och verkat supernykära. Då blev jag lite avundsjuk, eller nåt...

Men är det inte bara kär-i-kärleken-syndromet, som får mig att gilla tanken på nåt mer med Alex? Jag är ju inte kär i honom. Men skulle jag vara det ifall jag och han lät oss känna så, och hängde mer, gjorde saker, lade ner smygandet och släppte på? Kanske. Man vet inte.