25 juni

Men för sjutton, jag hade trott att det var över nu med PM. Jag trodde jag skulle ha vuxit till mig så pass nu i sommar att jag skulle sluta drömma om honom, vänta på postbilen. Vad är det som är så speciellt med han? Vad är det som gör att jag inte går och kärar ner mig i brorsans kompisar, det brukar väl va normalare.

Jag känner mig något otom. Finns det nåt som heter otom? Nu finns det.
Jag kastas mellan en härlig känsla av välbehag, glädje, lycka, jag vill le åt världen, men jag vet inte varför, och så en knepig overklig känsla som har att göra med Nina. Det är overkligt. Jag har nog inte fattat det än. Och så har jag dåligt samvete för att jag inte tar det så hårt som jag borde. Men när jag inte tänker på Nina, då mår jag så jäkla jävligt bra. Och varför? Det har jag ingen aning om. Jo kanske vissa aningar. PM är nog rätt så inblandad på ett eller annat vis.
Men vad i helvete har jag å va glad över när jag inte sett han på över en vecka, vädret är lika mulet som förr, Nina is gone, och det har varit två trista kvällar med den "trevliga släkten"?????

Jo jag lever, jag mår bra, jag är glad, och jag är trots allt kär!!!

YES DÄR FICK JAG ALLT TILL DET VA.

Men är det därför jag mår så bra?
Nja. Maybe. Maybe that maybe. Jag hittar ingen annan förklaring.