Meningslösa misstag

22 februari

Måste upp åtta eftersom ungarna inte fick vakna före mig. Tog det lugnt, de roade sig mest själva medan jag plockade, städade toaborstarna och sådär. Samira fattar jag mig inte på - hon började dagen med att komma med såna där kommentarer som får det att koka i mig "dumt att du är babysitter, du är inte här för att ha roligt, du ska bara hjälpa till, och du kan ju inte ens prata tyska ordentligt, din haka ser ut som en gammal farmors..." STRYP ungen känner man då. Men sen, resten av dagen har hon varit hur trevlig och gullig som helst. Det var helt utan anledning där i morse också.

Putsade nåt fönster, lekte hund, skrev brev, och sen kom de hem framåt sju. Pappan kom in och sa att jag glömt en stek på frystaket när jag letade korvar så den tinat och blivit förstörd. SUCK! Varför kan jag inte hålla mig ifrån åtminstone meningslösa misstag när jag nu gör så många av ovisshet?

Känner nu att det här är en lite sjuk situation. Jag bor på mitt arbete tillsammans med mina chefer flera månader i sträck. Kan aldrig slappna av. Fy! Vill härifrån! Samtidigt är min fritid ju trevlig när jag träffar kompisar och så, jag gör ju mer kul nu än jag gjorde hemma när jag gick i skolan. Men jag är för rädd för Rola och Emir tror jag. Kanske för att jag ändå tog stryk av tiden på gården, jag vet inte. När de flinar och pratar med mig tycker jag om dem. Men när de suckar, ser anklagande ut, ger mig skuldkänslor med en lugn blick, då mår jag dåligt och vill inte se dem. Men jag kommer aldrig ifrån.