Om hela världen vet att man är kär

3 mars

Och så kan jag börja tänka... Tänk om det är helt underförstått vad jag tycker om honom, fastän jag aldrig sagt/visat nåt? Idag när vi skulle "snurra flaskan", jag, Anine, Gabriella och Sandra, satte jag honom som etta när det blev den där löjliga frågan om rangordning för vem man kan tänka sig hångla med... och det kändes så självklart, som om de andra väntat sig det. Inga kommentarer. Men, Anine och Sandra, de känner mig ju bra, de ser kanske. Det behöver inte betyda att andra gör det. Hoppas jag. Sen tror de väl inte, om de nu tror nåt, att jag är jättekär i honom, de tror kanske bara han ligger högt i kurs. Det gör han visst hos Sandra med, fick jag veta.

Fast ändå... Hur mycket märks det på mig? Jag tycker ibland att jag sitter där och flinar så fånigt, så vaken inför honom hela tiden. Märks det? Hur som helst är det väl viktigast att inte han anar nåt. Det kan han nog inte göra. Känns som att han borde va annorlunda mot mig då, och han har verkligen varit likadan hela tiden, snäll trevlig och go.

Ändå är tanken på att andra fattar rätt jobbig. Då har man ju ingen koll längre, om hela världen vet att man är kär, utan att man tror sig ha avslöjat det minsta. Det kan inte vara så. Visst kan de kanske se om jag är intresserad, men de kan inte se hur hans blick och leende under et vardagssamtal vid matbordet påverkar mig. De kan inte veta hur mycket jag tänker.

Fast drömmer tror jag inte jag gör, inte riktigt. Jag tror jag fattat. Jag kommer inte att få nåt "på riktigt" förrän när jag förälskar mig i en person som faktiskt är rätt. Undrar när det blir.