7 november
Vad dagarna bara GÅR! Pluggade nog inte mer än en timme idag heller. Sen stack jag till mormor. Lagade gryta och åt kokosbollar och tog det lugnt, berättade om göteborgsliv och sånt. Sen kom mamma. Vi hyrde "ett litet mirakel" och fick väl tårar i ögonen alla tre när vi såg den, jag, mamma och Henrik. Sen pratade vi mest resten av kvällen. Mamma var ledsen och behövde tröst. Sen var jag funderande och behövde uppmuntran.
Fick en till aspekt på den där pojkvänsgrejen, som jag aldrig tänkt på. Det är faktiskt inte så att jag bara förlorar. Är det något jag nu kanske för alltid kommer att kunna så är det att vara självständig. Kommer inte att bli beroende av någon, inte flacka från dåligt förhållande till dåligt förhållande. Och det är väl nåt bra. Men ändå.
Fast det ordnar sig snart. Antagligen tror jag det för att jag har uppåthormonerna i rullning nu.
söndag 8 november 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar