Helt slut av alla anspänningar

5 april

När man aldrig annars går upp om morgnarna känns sånt märkligt och speciellt. Jag och brorsan var i god tid, men Håkan (trummishåkan, 28 år, har en 4årig son), försov sig och kom i sista sekunden genom häpnadsväckande prestation. Segade oss fram på tåg och flygbuss och flygplats. Håkan visade sig vara en riktigt sjysst kille i alla fall.

Klev på planet, råkade ut för ett gäng fulla skåninggubbar, som satt och ältade om Lasse som varit full, tagit en flygvärdinna i baken och inte fått följa med, de var förbannade på flygpersonalen för det. På flygplatsen i England blev hela gänget samlat sen, Lena, hennes snygge brorsa Johannes, hans flickvän Madeleine, och Nils kompis David.

Åkte världens segaste buss in till London, men jag somnade rätt mycket. Blev riktigt sunkig som man blir. Men allt flöt sen, alla hittade boende och så. Jag och Håkan skulle bo hos hans kompis lillebror. Vi var först på stan, i skivaffärer, hittade ingenting, spöregn, lite jobbigt. Men kul att se lite London. Var på Tower records, den var rätt trist... Men de hade väldigt mycket, till och med "Rövsvett", rätt komiskt. På gatorna står Look right, kan nog behövas. Så skumt med vänstertrafiken.

Jag och Håkan lyckades hitta tillbaks till stationen och for iväg. Käkade på nåt halvdyrt men trevligt litet ställe, couscous och grönsaksröra. Sen gick vi hem till Tomas, hans tjej Ylva och nån som hette Monica. Väldigt trevliga mysiga människor. Satt och drack the mest hela kvällen, till rätt sent. Lite trist när Håkan och Tomas pratade om fantasyböcker, roligare sen när vi pratade om katter allihop...

Fick sova på härliga soffdynor, helt slut av alla anspänningar. Men Ylva var kul, när vi sagt Gonatt och alla tystnat sa hon plötsligt "Har ni bra syn?" helt apropå, och så låg vi och pratade ett bra tag till. De verkar ha ett kul liv i London i alla fall, skönt slackigt och så.

Jobbig förstadag, så är det ju alltid, men helt okej ändå. Varit okej att hänga med Håkan fastän han är lite läskigt "vuxen". Och så har vi båda svårt att höra vad den andra säger, har svårt för bakgrundsljud och är mumliga, så det blev mycket "va?" hela tiden.