Vet bara att jag känner.

5 augusti

Thomas var för första gången i världshistorien inte jättepå i morse. Eventuellt var det bidragande orsak till att jag tände. Sen lyckas det ändå aldrig gå för mig, väntar bara på det, men tänk om det aldrig gör det? Det är ju rätt skönt redan som det är, fast i alla fall...

Handlade frukost sen och åt ute. Sen for vi och badade i havet. Det blåste nåt fruktansvärt och kallt, så först gruvade vi oss bara, sen var badet underbart. Tog en fika i Vasastan, sen skjutsade han hem mig och jag tvättade, lagade massa käk och så. Sen städade jag rummet hela kvällen. Skönt! Blev lite panik-icq också, jättemassa folk som ville prata med en.

Och så är man förvirrad. Kär? Bara kåthet? Felkänningar? Feltänkningar? Pojkvänslängtan? Jag vet inte alls vad det är. Vet bara att jag känner. Och att det känns väldigt bra. Och att det trist nog säkert är tillfälligt. För att JAG skulle bli kär i honom NU är väldigt ologiskt.