Klart jag och Thomas har kul

18 november

Mår dåligt åt framtiden. Ett tag idag så dåligt att jag grät i armarna på Thomas. Är väl överkänslig nu eller nåt, depp-period. Men Thomas är ju bra. Så trygg, go och snäll.

Men det är skumt ändå ibland. Jag har ju starka känslor för honom, har behov av honom, tycker att allt vi gör är supermysigt och trevligt och bra. Men - har jag så kul egentligen? Inte för att det är så många jag har extremt kul ihop med. Men ibland när jag är med Thomas längtar jag efter dem. De går inte att vara nära på samma sätt, fysiskt, men ibland känns det som att det skulle kunna väljas bort för att umgås med nån som fattar mer vad nyfikenhet innebär, nån som kan se samma komiska saker...

Men jag är dum nu. Det är klart jag och Thomas har kul. Inte på alla sätt som är möjliga med andra jag känner, men hur skulle det kunna vara så? Det går ju inte med nån. Jag ska alltid se negativa grejer. Det är som att hela min värld av kontakter är som "expojkvänner" som jag jämför Thomas med. Varför kan jag inte vara nöjd, se vad som är bra?

Fick ett mail från Ullis. Hon är så bra, jag blir nästan rörd så uppmuntrande hon kan vara ibland. Överallt runt mig finns så bra människor. Men jag måste se THOMAS nu. Alla thomaskvalitéer som de andra inte har.