Jag funkar helt annorlunda nu än förut

23 januari

Postkolonialism är svårgreppbart. Satt på biblioteket, sen köpte jag och brorsan ett gäng biljetter, käkade, och såg på en kul afghansk dokumentär och ett tyskt drama. Det var sjysst. Rätt kul med filmfestival ändå, har ju nästan tyckt det känts jobbigt.

Vi pratade lite om min känsla att "tänk om det ändå faller och blir som vanligt, nu när det är så bra, nu när jag nått upp". Han säger att det är ju som att man inte skulle kunna cykla om man ramlar en gång. Och det är väl så - jag funkar helt annorlunda nu än förut och det kan inte bara försvinna. Det kanske helt enkelt är så att livet oftast ÄR bra. Och jag har fått kämpa en del, och lär väl fortsätta, men det är så här det typ ska vara. Förutsättningarna har till sist kommit på min sida. Och när jag läser dagboken för ett år sen ser jag att det har inte simpelt med kollektivet att göra bara. Jag hade börjat bli harmonisk och trygg redan innan den flytten. Men visst har det betydelse att ha "kommit in". Och jag var nog värd det.