Att vara obotligt kär i sin bästa kompis förekommer alltså?

1 maj

Sjukanmälde mig. Så jag har segat hemma hela dagen, läst och haft tråkigt, så småningom häng med Kalle, och så en film med Rut. Halsen är inte alls kul nu.

Även om det är sjysst att snacka med folk som Julie, höra henne beklaga sig över att hon åker hem och sover på soffan hos Edmund i stället för att dra hem till nåt sjysst ragg, förstå vad hon menar när hon säger att hon inte pallar tanken på Edmund och den där tjejen han säger flirtar med honom... Även om det är skönt så innebär det också att jag accepterar och normaliserar mitt eget beteende. Att vara obotligt kär i sin bästa kompis är en jävla situation, men det förekommer alltså? Men om jag inte är ur det nu? Då händer det inte förrän nån träffar nån, så är det ju.

Men jag gillar varenda minut vi hänger. Vartenda samförståndsleende, tramsiga analyser, det sköna i att känna varann så bra, kunna spänna av så. Och det är ju egentligen bara kompisglädje? Precis som för honom.