28 februari
Hur länge ska jag hålla på och vara som ett dagisbarn? Idag hade jag separationsångest som bara den, efter att han gått hem, trots att allt varit skitbra. Jag vet ju att jag snart träffar honom igen, varför denna klump i magen och känsla av att vara lämnad och "ersättbar"?
Idag var han och sökte mig två gånger till och med. Sen sov jag mysigt hos honom. Och så idag skulle jag bjuda på kollektivmiddag. Hann ju inte så långt innan han smög in i köket, så vi lagade lasagne ihop, och sen låg han med huvet i mitt knä, och vi lyssnade på musik, och snackade och skrattade om Ruts ormdröm och maskparasiter...
Jag blev kelsugen (inte kåt) och vi gick in till mig och vilade. Sen kelade vi och hade sex förstås. Fast det hade varit så skönt bekräftande för mig att nån gång inte ha det. Men han blir kåt, och jag blir kåt, och det är mysigt och vi har bra sex. Kanske hade det varit bra om jag inte alltid blivit kåt, sagt nej nån gång. Han kanske också känner att det blivit nån regel att vi alltid har sex.
I alla fall, Karin störde oss precis när det gått för honom. Sen gick han efter ett tag, och jag hade småångest resten av kvällen. (Inte bara för honom) Undrar om nåt kan göras åt det. Det går ju över rätt fort, dagisbarnet slutar gråta och börjar leka med barnen, längtar bara lite med en skön trygghet om att det inte är så långt till eftermiddan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar