12 maj

Jag har ju inte skrivit nåt om Johan. Jag är inte kär i han, men-
det är något. Jag kan inte komma ifrån att jag är glad när jag har samma lektion som han. Han satt framför mig på matten igår. Han vände sig om ibland, frågade hur mycket klockan var, när vi skulle sluta, och hur fan jag kunde ha kommit sådär långt (i matteboken). Gud, jag höll på dö varje gång. Johan är populär. Det är mycket folk som kollar in honom, och han är nog lite dryg tror jag. En sån kille jag inte brukar bli kär i. Fast nu går han i klassen och det kan va svårt att låta bli. Ingen tvekan om att han är "stark" i alla fall. Du vet vad jag menar med stark. Att det är något extra. Är jag hellre kär i han än i Ingvar? Njo, det är jag nog. Man behöver ju inte skämmas lika hemskt. Det är det som är det värsta med the postman, att jag har såna himla skamkänslor för att jag gillar han. Jag FÅR liksom inte. Och hela tiden rädd att andra ska få veta. Det har blivit för tungt nu, det är därför jag vill få det att svalna ner.