Återgå till en trist grå vardag

10 april

Dagssoundtrack: Stereo / Pavement

Sov över. Svinrastlös hela dagen, kunde inte prata om annat än Pavementkonserten, mer och mer deppig sen. Träff om ryssarna vi ska ta emot, jag ångrar bittert vad jag gett mig in på, men... Normal kväll.

Och så denna avslagenhet... Imorse var jag helt uppskruvad och samtidigt vemodig, och under dagen har det blivit mer och mer avslaget.
Jag har åkt till Oslo och gått på en skitbra pavementkonsert, men nu är det över, så vad finns det att leva för? Det är så tungt att återgå till en trist grå vardag med trista grå människor som aldrig hört talas om bra musik. Snart har jag också berättat allt för alla, och de blir bara uttråkade när jag tjafsar på om alla detaljer. Men jag kan liksom inte släppa det här, kan knappt tänka på nåt annat och blir nästan deprimerad över att det aldrig kommer att komma tillbaka. I skolan pratar jag om att jag saknar gulliga Simon, men det är nog bara för att det är så kul att prata om nån annan än Paul för en gångs skull. Jag tror inte att Simon har så mycket med det här att göra, utan det är själva helheten jag saknar. Känslan av att vara ett gäng på väg till en konsert långt bort, känslan av att skratta ihjäl sig åt norska radioprogram, känslan av att i samlad trupp bege sig mot Rockefeller och veta att det nog syns på oss att vi ska på Pavement, känslan av att röja till Embassy row med en mängd likasinnade, känslan av att stå vid en lotteriautomat på Hagsta och flina åt förlusten av alla kvarvarande småpengar, känslan av att vemodigt börja städa ihop sina prylar vid macken.
Det kommer aldrig tillbaka och det är nåt jag måste sörja lite över.