Pavementresan till Oslo

9 april

Sov kanske fem timmar i bilen utanför Oslo. Skönt. Men svindålig stämning hela förmiddan. Bättre sen. Stannade vid nån loppis och senare vid Hagsta där alla småpengar gjordes slut på vid en lottautomat. Litet städstopp på en mack, sen var det bara hejdå.


Trött och slut men nöjd och glad har jag kommit hem från ett litet äventyr. Det var ju smånervöst såklart, men gick bra. Kan inte neka till att det kändes lite coolt i deras närvaro, jag med tre tjugoåriga musikgrabbar... Självklart var jag väldigt tyst, men det var ju helt naturligt. Söta killar. Simon blev jag lite småtänd på, på en gång. Han har nåt. Inte alls sådär snygg, och inte sådär långsmal som jag brukar gilla, men väldigt söt på nåt vis, och du vet, snygg musiksmak och rätt stil. Ja jag tände till lite och mådde fint av att vara i närheten av honom. Men lite pinsamt när jag några gånger råkade hamna på tu man hand med honom. Han är lite surig och inte speciellt pratsam, så det blev ju ganska tyst, jobbigt tyst. Som när de andra killarna var på toa i en evighet... Jag gick bort till honom och började prata om vad knäppt det ser ut med norska 20kronor. Sen frågade han om jag visste exakt när parkeringstiden gick ut. Det gjorde jag inte. Nån pinsam minut gick, sen frågade han om jag köpte den där Guided by voices-skivan, och jag sa "näe, det är ju säkert så korta låtar så..." Sen gick det flera minuter, knäpptyst, till sist sa jag att "nä, det vore ju inte så kul att få parkeringsböter". Ett antal minuter till, sen måste han sticka iväg till bilen medan jag väntade på de andra. Jag hatar pinsamma tystnader, men det blir nästan ännu värre när man så absolut ska komma på nåt att säga.
Både Per och Simon var trötta hela konsertkvällen, låg och sov bakom nåt draperi under förbandets spelning. Sen sov vi i bilen utanför Oslo, efter en skitbra konsert, och ytterligare ett skivaffärsbesök... Sen var det skitdålig stämning hela morgonen och förmiddan. Nils hade ju berättat att Simon är en depressionist, och väldigt upp och ner. Det visade han prov på nu, surig och less, och det hade ju varit dålig stämning hela tiden tyckte han, fast det inte alls var så. Nils blev väldigt irriterad och orkade inte va förstående, och Per trodde att allt var hans fel, eftersom han var ledsen över nån tjej, och Simon sa att han hatade sig själv och... ja jag var glad att jag stod utanför de diskussionerna.
Det blev bättre under dagen, trevligare stämning, men jag blev nog lite "avtänd" av att se hans suriga deppsida även om den inte riktats mot mig. Jag lär nog minnas denna lilla resa i alla fall, den var kul och liksom häftig. Glömmer aldrig när vi satt i bilen på väg mot Oslo och sjöng Pavements "Stop breathing" allihopa. Glömmer inte heller jättebarnsliga Pers oerhörda kommentarer. Det här var speciellt.