Den gamla pinsamhetsblandade känslan

21 december

For in till stan och övningskörde med pappa. Klurigt i den där jobbiga korsningen. Åt tacos.

Jag har det väl ganska ointressant just nu (och har haft länge). Det måste va orsaken till att jag ska hålla på och tänka tillbaka som jag gör. Tänka på hur förbannat tänd jag var på Paul för ett år sen. Och så håller jag på och försöker känna nåt slags spår av den spänning som var då.
I fredags så var han ju med i kören som varvade vår show, så jag såg honom mest hela dagen. Och så råkar han nån gång se åt mitt håll samtidigt som jag ser åt hans utan att det var min mening. Och han märker det han också, fortfarande, det vet jag ju.
Ja, nåt känns det än. Den gamla pinsamhetsblandade känslan. Vet inte vad jag ska göra av den, men den stör ju inte, så jag får väl acceptera att det är så. Som sagt, neutral - aldrig nånsin.
Mötte honom nästan på stan sen, men jag gick några meter åt sidan för att inte hamna rakt emot honom, eftersom jag i det läget inte kunnat veta vad som varit mest fånigt, stirra åt nåt konstigt håll, eller generat kolla upp och mumla hej.

Att det ska ta sån tid. Var han så stor i tillvaron? Har jag egentligen nån anledning till pinsamkänningar, har han inte glömt mig vid det här laget?