Julspel

19 december

Idag var det bara julspel som gällde. Bortfall, men det funkade ändå. Tränade lite, sen var det långdans för treorna, svettigt. Åt mat, och sen laddade vi. Jag hade svintoskägg som jag tappade, och pappas mysbyxor och nordmankeps. Det var skitkul i alla fall, vi spelade för både ettor, tvåor och treor, och alla verkade gilla det. Sen köpte jag julklappar.

Vad är det som är så speciellt? Varför SER jag honom fortfarande? Han blir aldrig neutral. Aldrig. Skulle jag se honom om 10 år skulle jag rycka till då också, i min skalle.
Fortfarande händer det nåt när jag råkar se honom i ögonen. Fortfarande håller jag alltid koll på om han skulle råka finnas i närheten.
Jag är ointresserad. Skulle aldrig va kär i honom.
Men han är inte som andra och det blir han aldrig, och det vet jag inte vad det beror på. Han har betytt en del utan att det borde varit så, och det lämnar väl spår.

Jag har kommit på att jag faktiskt inte är nån rampfebermänniska konstigt nog. Att stå och fåna sig mot en fullsatt aula... Var det egentligen så svårt? Näe. Det var skitkul att köra julspel. Roligare och roligare för varje gång. Sånt där klarar jag av. Och jag klarar av att hålla redovisningar inför klassen utan nerver. Att spela trummor inför typ vem som helst. Är jag så förbannat rädd egentligen? Kanske inte. Det beror alltid på.