Göteborg C

(ej daterad)

Hur idiotisk får man vara? Nog för att det är skönt att ha en oplanerande attityd, men man kan ju ha lite vett i huvet också. Men det har ju varit så krångligt... Saknade telefonnummer, stressad Emma, telefonautomater och tjafs. Slutar väl med att jag får åka raka vägen hem nu, jag som tänt mig kompisturné.

Ullis lessnade väl och har åkt nånstans ikväll. Fast hoppas inte. Känner inte för att hänga omkring ensam i Göteborg, och sen sticka hem till de där massa människorna hos Emma och Linnéa igen, men det beror ju inte på dem, det skulle bara kännas så snopet. Det ska ordna sig. Det brukar alltid ordna sig. Man tror lite för mycket på att det alltid ska ordna sig. Jag ringer väl Ullis varje kvart nu, så det är snart dags igen, men vad jobbigt, skulle inte jag ha semester? Klantsemester.

Fast vi har ju haft kul. Ganska. Inte alltid. Jag har svårt för Lotta, känns som om hon ska vara så intern med Emma hela tiden, som om jag bara stör när jag är med. Fast Emma var ju med mig också.

Ringt igen nu, inget svar. Vad jobbigt, jag vill inte sånt här, varför är jag så dum? Fast hon kanske bara jobbar sent. Kanske. Hon hade ohumana arbetstider sa hon ju. Hoppas. Vilka har jag sen? 1 Sarah, 2 Josefin, 3 Kristin, 4 Gabriella, 5 Peders stuga i Östergötland.

Telefonluren luktar hund eller skit eller nåt, just där man har munnen. Ändå glömmer jag varje gång at ta en annan telefon. Man lär sig inte av sina misstag alltid. Får jag tag i Ullis och allt blir bra kommer jag inte att ha lärt mig nåt alls. Dessutom hade hon telesvar. Jag hade kunnat ringa när som helst igår ju, och talat in nåt. Det är många som ringer här nu, kanske nån som det också krånglar för. Där borta byter två killar om till byxor mitt i gånghallen. De flinar lite. Jag har ont i magen, jag är spänd och känner mig jobbig. Hoppas Ullis är hemma snart. Jag vill till henne ikväll, sen vara två dagar eller bara en i skåne, och sen åker jag till Peders stuga och pustar ut. Skulle vara skönt. Ska snart ringa igen från en icke-hund-telefon. Tåg anländer hela tiden, massa människor, fast en del ser sura ut. De som går ensamma. De kanske är nervösa, undrar var den de skulle bli mött av är nånstans. Alla ser nervösa ut, av de ensamma. Jag också säkert. Nu då, snälla snälla Ulrika...

Jodå, nu var hon hemma, fast det blir tokigt ändå. Hon går upp fem imorgon, och lägger sig nio. Fast det funkade ju. Jag får förklara mig, tala om hur jag kämpat och till och med ringt nummerupplysningen "jo jag letar numret till en korvfabrik i Borås". Hon kommer att skratta. Jag går bort till bussen nu tror jag.