Värnamo C

(ej daterad)

Det är morgon och tidigt, och jag känner mig fortfarande yrvaken. Men jag mår så bra av att sitta här, lyssna på Van pelt, och ha över en timme tills tåget till Växjö går. Jag ska träffa Caroline och Daniel där. Men det blir lite för kort. Kul ändå. Det här är så bra för mig, igår ringde jag dem båda som ingenting, jag som aldrig skulle ha gjort det utan anledning. För nervöst... Men det behöver ju inte vara så. Fast det var synd att jag inte kunde sova hos Daniel för han jobbar natt. Jag är nog fortfarande en aning intresserad av honom. Fast vi känner ju inte varann speciellt bra. Och jag skulle aldrig våga visa nåt intresse. Fast ändå hade det varit kul att ses lite längre. Att träffa Caroline blir nog bra med, på nåt sätt känns det i mitt samvete som om hon blivit en smula bortglömd.

Sen ska jag sammanstråla med familjen i Peders stuga, och just nu känns det som om jag kunnat fortsätta så här hur länge som helst, som om jag kommer att bli rastlös där av att inte ens behöva fundera över hemresan.

Det har varit bra att träffa Josefin. Hennes kompisar var trevliga igår kväll också, och det kändes inte som om jag störde så mycket på hennes kompis fest. Jag hade inte planerat träffa Josefin ju, men nu kändes det så solklart att jag skulle komma hit.

Det är inte svårare än så här, det är inte jobbigare, har bara äntligen fått en lagom dos oförutsägbarhet och spänning under denna vecka. Men jag behöver ju inte vara så stolt över mitt äventyr, för det är ju inget äventyr. Åka till kompisar några dagar utan att planera innan gör väl vem som helst. Men jag blir ändå förvånad över mig. Önskar bara att jag kunde lifta utan att det skulle kännas för våghalsigt och dumt, eftersom det finns för mycket knepigt folk efter vägarna. Det är dags för en pojkvän, men det är ju inget nytt.