Än så länge blir allt bara bättre och bättre

(NY BOK: GRUSVÄGSFRAMSIDA)

5 september

Solsken, lagom höstluft. Satt på biblioteket och försökte göra plugguppgift, köpte sen en baguette och tog trean ut till Högsbo, till en väntande längtande Thomas. Vi gick så småningom ut i solen, till nån liten skog. Satt på en bänk och gosade. Saker kändes ganska så alltför bra. Gick tillbaka, hans pappa kom hem, men stack ut och sprang, så vi kunde köra en vända till.

Sen fick vi låna bilen, for och åt pizza (går utför med matlagningen för mig) och åkte till Sisjön för att bada, men vi kom oss aldrig för. Hemma hos Thomas försökte jag skriva på uppgiften. Gick lite si och så, vissa koncentrationssvårigheter i form av nån jag bara ville krama hela tiden. Vi lad oss sen.

Vilket ovant sätt att starta en ny dagbok på, tänk att det skulle bli så till sist.

Än så länge blir allt bara bättre och bättre. Får aldrig nog av honom numera. Tycker väldigt mycket om att hålla hans hand. Är antagligen väldigt kär. Och han är också väldigt kär. Lilla dumma datanörd med eltandborste, trist klädstil och chalmersplugg. Han kunde jag inte bli intresserad av på riktigt. Fortfarande tror jag ibland att det är på låtsas, att jag ska vakna till så småningom, inse att han är fel, och tanken gör så ont när jag känner hur extremt illa jag skulle kunna göra honom. Men varför skulle det bli så? Varför måste jag tänka så? Jag vill ha honom NU.