Hur en människa kan spöka

13 september

Fick krångla mig hem, duscha, printa uppgiften på biblioteket. Stress. Inte kan jag va kär på morgonen heller.

Sen snackade vi i gruppen och hade seminarium. Trevligt. Hemma var jag slö, men rev av lite vårhits på gitarren tills jag blev hes, skönt!

På kvällen ÄG-träff på Studs. Det var väl okej trevligt, blev några öl. Men sen var det helt sjukt hur en människa kan spöka. Lokalen fick mig bara att tänka på Axel "In a friendly way you smile, in a degrading way I know I couldn´t resist you...". Och det fortsatte hela vägen hem. Axel, vad är det med honom? Det är sjukt hur man funkar. Det är inget jag bör snacka med Thomas om. Träffade på Jessica också förresten.

Körde lite icq med den där popkillen sen. Han har visst hittat nån tjej också så vi pratade om hur vi ska lyckas behålla loserpopimagen.

Ibland tänker jag lite. Tänker att jag ändå känner för svagt. Att det inte kommer att funka. Att det jag nu tror är kärlek vara är en fysisk tändning och glädje över att ha nån. Det VAR lättare när man kunde sjunga med till Red house painters "Bubble". Men jag är ju kär i Thomas. Det är jag väl? Det är väl inte bara att jag smiter ifrån nåt va? Det är sjukt det här. Jag vill vara in love with a dream. Det vill jag verkligen.