Tryggast är jag nog när jag är helt själv

28 juni

Borgarnes: Blev en lite stressig morgon, skönt att vara iväg dock, men jag känner mig ju helt nördig som är på Island nu igen, om jag tänker efter... Mycket svenskar här på bussen, men en isländsk tant bredvid mig, som jag inte orkat börja prata med, för tänk om hon visar sig helt pratsam, jag behöver lite tid för mig själv nu. Ska börja prata med henne om en stund när hon ska av i stället.

Húsavik: Nä, fick sitta själv resten, helt lite folk. Från Akureyri var det minibuss med 4 pers. Vilken kontrast det är mot alla överfulla spårvagnar man hela tiden åker i Gbg - och de går var femte minut, inte två gånger om dagen.
Snackat med en från Sverige som skulle ut och fota. Han berättade om nån i Sydafrika som studerat surikater i tre år, och så är han folkhögskolelärare och av hans senaste klass på 14 pers var 10 alkoholister, en narkoman, och en inbrottstjuv, det tyckte han var lite jobbigt.
Nu är jag rätt nervös. Kom på det att som tryggast är jag nog när jag är helt själv, jag mår väldigt bra då, och känner att vad skönt det vore att bara fortsätta nu, dra runt hela ön, utan att tänka på några folk.

Bjarnastadir: UÄÄÄ vilken anspänning. Hjälp! I detta läge känns det som att ALDRIG kommer jag att kunna slappna av här, men klart man känner så när man varit på ett ställe i bara en kväll. Men det verkar helt okej. Gríma är en skitsöt tjej, väldigt omhändertagande, smart och så. Mamman känns det lite stelt med än så länge. Pappan har jag knappt träffat. Marius är nog sjysst. Han bjuder på whisky och pratar lite och så. Gubbarna som bjöd mig på öl och tipsade sin gubbkamrat om mig per telefon verkar vara som isländska gubbar.
De har skitgoa hundar som jag tror är ute alldeles för lite. De har änder som har det jättebra. Hästarna är fina. Men dödsläskigt är en bur med en katt och en rävunge i. Skitfint är det här annars i varje fall, ett berg som jag bestämt ska upp på, totalt rofyllt utan en granne inom synhåll - helt sjysst.