Så är det ju ändå ett spänningsmoment

5 juli

Filmteamdagarna har varit rätt okej. Henrik behöver ju lite push, så jag har varit med en del när han filmat runt på stämman, och så har jag gjort intervjuer, läskigt men kul också, när det känns bra, och nyttig grej att träna på. Annars blir det ju mycket häng och slöande.

När jag snackar med mamma inser jag hur bra jag trivs med mitt liv just nu. Dels har hon det kämpigt själv, med jobbosäkerhet och distansförhållande, sen träffar hon på en massa folk i jobbet som har det helt sjukt jobbigt... Visst är jag arbetslös och med störda studieskulder, men jag har det så enormt bra ändå. Jag vill inte ha någon annans livssituation, jag har det bäst. Förutom en liten punkt då, den som ger mig ett sting av avundsjuka när brorsans telefon ringer och han säger "Heeeeeeeeeej! Är det du!". Men egentligen vet jag inte hur relationssugen jag är i och med att jag är så nöjd med saker som det är... Jag är nog hyfsat nöjd med den här biten också. Oftast nån att tänka på, nåt strul ibland, sjysst imaginärt sex... Fast nä. Det räcker inte. Dock finns det väl en bra aspekt, det är nog lite mer spännande så här. Och det är nog grejen med Martin - jag fokuserar på det för att jag "vill se hur det går", och just därför vore det så trist om det bara lades ner. Det blir kul att se vad som händer om jag messar/ringer. Även om det händer nåt kasst så är det ju ändå ett spänningsmoment i boken, kul att läsa. Därför är det också viktigt att fortsätta vara tänd på Håkan för att få in ett spänningsmoment i nästa kollektivfest. Fast de två grejerna krockar väl eventuellt lite.

Jag borde nog inte skriva så mycket dagbok tre på natten. Jag kan ju i framtiden tro att jag varit väldigt förvirrad som ung. Eller, det har inte med tre på natten att göra. Jag borde kanske inte skriva så mycket dagbok om redan uttömda ämnen, det är väl det som är grejen.