12 november
Pappa lär inte glömma sin femtioårsdag...
Vi for till Vatikanen, köade hysteriskt och var i den hysteriskt gigantiska Peterskyrka. Coolt. Sen skulle Henrik vänta utanför, när vi for upp i kyrktaket och gick i klaustrofobiska trappor. Det tog sin tid, men när vi kom ner - ingen Henrik. Några allt jobbigare timmar följde när vi finkammade området gång på gång, delade upp oss och spanade efter en röd t-shirt. Han FANNS inte, och oron kröp sig på. Vad hade hänt, nåt måste det vara.
Till sist kom det fram. Han hade fått ett räcke i ryggen, och trots att han var helt ok blivit lagd på bår och åkt iväg med ambulans. Vi stack till sjukhuset och hade en känslosam återförening. Så tryggt att vara en hel grupp igen. Sen skaffade vi en bärbar dvd åt pappa och visade filmen vi gjort, och käkade på afrikansk restaurang. Så det blev en speciell dag.
Nåt som dock stör mig lite - även om jag självklart var riktigt orolig var det som att de andra ändå var mer oroliga och blev mer lättade än vad jag blev. Är jag lite avtrubbad? Har jag svårt att ta saker på allvar? Kanske därför jag sprang så sakta den där gången när vi blev jagade av nassarna? Tycker jag sånt är mer spännande än läskigt, vad är det då för fel på mig? Men jag vet ju att jag skulle dött om lillebrorsan på allvar försvunnit. Måste vara att min lugntröskel är väldigt hög.
Visdomsord plockat upp från en Eva Dahlgrenbok var "Jag tänker vara GLAD ända tills jag får veta om det blir av eller inte, inte ta ut förlust i förskott. Besviken blir man ju alltid oavsett om man varit missmodig eller glad innan, men det får man hantera" Kanske ska ta till mig av det? Sluta ta mig ner på jorden? Till att börja med kan jag ju försöka ändra den attityden i min dagbok, sluta upp med att kväva drömmerierna och ständigt stoppa med ett "men jag kanske har fel" eller "det är bara mina tramstankar".
I stället: Vad kul med en ny hang-up att tänka på, vi kommer väl att ses om en vecka säkert. Klart han stötte en del på mig förra veckan, det var ju därför jag blev intresserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar