Måste lyckas prata imorgon

 11 december

Jag har ägnat hela dagen åt att ömka om min kärleksmisär. Malin har varit jättego. Kalle har varit med litegrann i pratet. Anna var också bra (och förvånad) att prata med, och berättade också lite om att hon varit intresserad av Per. Det är så SKÖNT att prata med folk. Undrar om jag är helt överdriven med det? 

Ingen Alex hemma när jag knackade på först. När sen Kalle köpt chips och allt var mysigt kändes det så bra att jag tyckte det var onödigt, men gick ändå ner igen, fortfarande resultatlöst. Nu när mina bästisar lagt sig och jag är ensam i världen igen känns misären åter. Måste lyckas prata imorgon. Klättra uppåt sen. veta att det blir bättre, inte bara ljug när det känns bra. 

Jag är så rädd att förlora nåt, att glädjeämnen ska bli förstörda, att jag ska hata att bo här... Men om jag tänker tillbaka så hatade jag inte huset när det tog slut med Kristian. Jag gillar fortfarande våra ihopspelade låtar. Och när jag skulle ha mitt Kallesnack var jag också livrädd och övertygad om att allt roligt var över, och så blev det inte alls. Jag minns fortfarande svamphysterin med värme, hundvåren. Och karaokeglädjen och förfestandet är ännu lika bra (ja, det är så mycket mer min och Kalles karaoke än den är Alex). 

När jag nu har så många runt mig som jag älskar, varför ska någon som jag inte älskar egentligen men råkar vara förälskad i få betyda och förstöra så mycket?