meningen med livet

20 december

Nu har vi lov. Jag får inte se honom på nära 3 veckor. Men i en buss på väg genom skogen, med underbar Dinosaur Jr musik i örona, och med mungipor som inte vill hålla sig nere, inser jag plötsligt livets mening.
Stunder.
Stunder av fullkomlig harmoni, när allt som tynger en känns som små dammtussar, och resten bara är lycka. När jag full av energi, leende går hem från hållplatsen vet jag ju att om en timme känner jag säkert helt annorlunda.
Men det är dessa stunder man får leva för, längta till, komma ihåg att de alltid kommer igen nån gång.
Just nu är livet lätt. Jag vet egentligen inte riktigt varför, och vet att det inte kommer att vara länge, men jag är glad JUST NU.

Det sista jag såg av honom var hans ögon. Att det kan göra en så förbannat nöjd!
Utanför matsalen, innan vi blev insläppta, var han den enda som syntes såklart. Men jag fick nöja mig med att se hans nacke. Fel matsal såklart. Fullt med folk. Ingen plats jag kunde se honom från. Åt deprimerad upp gröten och gick. Hans bord var vid tallrikavlämningen, och han satt kvar. Jag trasslade undan min bricka på något vis, och gick mot utgången, med blicken på honom. Önskade att han skulle vända ögona mot mig, men trodde inte att han skulle göra det.
Men så gled hans blick en bit.
Och han såg mig i ögona.