Så fruktansvärt lägligt

21 december

Jo, man har lite flyt ibland.
Ifall han inte hade råkat se mig just i det där ögonblicket hade jag nog varit förbannat deprimerad för tillfället.
Ja, det var så fruktansvärt lägligt, så fin timing av honom att se upp, precis sekunden innan jag skulle ha gått förbi honom, för att deppa ett helt jullov.
Hypersjysst.
Den ögonkontakt vi hade var det typ av ögonkontakt man bara råkar få med en massa människor varje dag, vare sig det är killar, ungar, tanter, eller hundar. Men när man går förbi en Paul Moberg i matsalen, en kille man kollat på så fruktansvärt intensivt, och som aldrig ägnat en ett ögonkast, ja, då betyder en sån liten ögonkontakt så mycket för en.
Han såg mig. Äntligen såg han mig, en kort sekund. Och även om han tänkte "värst vad den där lilla tönten glodde på mig", och glömde bort det i nästa sekund, så känns det inte som om det spelar så stor roll just nu. Jag såg in i hans ögon, ögon som mötte mina.
Vilket helvetes bra slut på en termin i skolan.

Tror att jag lyckas må rätt bra det här lovet. Inga abstinensbesvär än. Längtar väl lite, kanske, tills skolan börjar igen. Men då kommer ockå lidandet att börja, desperationen över att han inte ser mig.
Det är rätt bra nu, jag borde va nöjd med att ha lov. Det enda jag behöver ha i skallen just nu är hans blick. Och så får det bli några dagar till.