19 december
Det finns ingen som kan få mig att längta så fruktansvärt.
Det finns ingen som kan få mig att lida så fruktansvärt.
Jag är desperat. Jag pallar inte med honom längre.
Såg honom inte på hela dagen, men när jag slutat och satt ensam i cafeterian slutade han med, och hängde vid sitt skåp ett tag.
Jag stod knappt ut med att se honom där, min hjärna splattrade runt, och sen han gått satt jag bara och stirrade framför mig, förmådde mig knappt att äta upp mackan.
Jag lider.
Jag dyrkar.
Han är allt.
tisdag 21 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar