att inte hoppas

12 december

Nu är det roliga över.
Sett honom överallt hela dagen. Visst får jag ännu nån slags lyckokänsla av att se honom, och visst skakar jag sönder efteråt. Men det är knäckande.
Jag vet att jag är ful och tråkig och helt utan utstrålning. Jag vet att inga killar märker mig. Ändå är det lika knäckande varje gång jag ser honom. Han skulle aldrig ägna mig en blick. Märker mig inte. Kan sitta och GLO rakt på honom oavbrutet, i en halvtimme, och han märker inget. Det skulle faktiskt va bättre om han åtminstone såg mig och funderade vad det var för tönt som satt och stirrade på honom.
Hur som helst är han otroligt söt. Hypergullig när han pratar, hypergullig när han flinar, och när han bara är vanlig och neutral får han det där fundersamma i ögona, jag skymtar det ibland, när jag råkar dra förbi hans synfält med min blick.
It´s to die for.
Nä nu ska jag sluta tönta mig.
Hur som helst, jag tar allt för allvarligt. Jag menar, det kan väl va kul att ha nån att kolla efter. Hålla utkik och bli lite darrig när man ser honom. Ha någon som man vet är sötast på skolan.
Jag VET ju att det inte är nån mening att försöka hugga tag i någons blick. Det är span på avstånd som gäller när man är en sån som jag.
Men jag klarar inte av att inte hoppas. Hoppas på att han någon gång ska vakna och se mig. För jag är en sån person som alltid ska tro på det omöjliga, hoppas, fast jag inte ens erkänner det för mig själv. Jag vet att han aldrig kommer att se mig. Jag VILL inte hoppas på det. Men kan ju inte låta bli som sagt. Och då blir allt så helvetes tungt.
Detta har jag inte kommit på förrän nu, att det blir helvetes tungt. Jag var väl lätt berusad tills igår. Nu har det släppt, jag har vaknat, och allt blir helt för mycket.
Men trots allt längtar jag tills imorgon.
Trots allt vet jag att vi har lunch samtidigt.
Trots allt kommer jag lönlöst att försöka fånga hans blick.